top of page
Sök
  • sarasonnebo

Konstnärsskap, tvivel och hopp


Ibland går livet både fort och långsamt på en och samma gång. I ett och ett halvt år har både denna blogg och mitt företag i stort varit ganska vilande då jag behövt arbeta med mig själv och min psykiska hälsa efter en utmattning våren 2021.


Som en person som byggt mycket av sin självkänsla på prestation och ständigt levde med krav på mig själv av att ensam "förändra världen med min konst" var det helt förkrossande att inte kunna arbeta. Sedan dess har jag långsamt långsamt byggt upp mig själv, nosat på både jobb som teaterpedagog, återupptagna studier i kommunikation och ett enklare brödjobb som transportör på Malmö sjukhus.


Det har varit en utmaning att hitta glädjen i konstnärsskapet igen. Det som på sätt och vis hade sönder mig. Jag har velat mycket fram och tillbaka kring vad jag egentligen vill och behöver för att må bra och vilket sorts liv jag vill leva på kort och lång sikt. Musikaler och teater är vad jag älskar och brinner för mer än allt annat. Men pressen att försöka leva på det är också något som dödar kreativiteten. Osäkerheten kring om man kommer ha nog med pengar för att leva på, att ständigt behöva söka jobb och marknadsföra sig själv istället för att faktiskt ägna tid åt konsten och känna att man står och stampar utan projekt, pengar eller framtidsplaner. Jag vet fortfarande inte riktigt hur jag ska göra, om jag är redo att släppa det här med att vara professionell konstnär.


Samtidigt uppstår då frågan; vad innebär det egentligen att vara professionell? Var går gränsen? Inte är det vid utbildning, då det finns gott om människor som med talang och tålamod arbetat sig upp på annat sätt. Oftast handlar det kanske om betalning, men det finns också otaliga professionella scenkonstnärer som arbetar gratis med att bygga sitt varumärke, skriver manus i förskott och väntar på besked om uppsättningar. Skådespelare som hankar sig fram, går på auditions och gör showreels, till inget resultat. Inte desto mindre är de professionella utövare.


I slutändan tror jag mycket att det handlar om identitet, vad man väljer och prioriterar. Vad man ser sig som och kallar sig för. Konstnär är ingen skyddad titel, även om jag ofta varit rädd för att kalla mig det, eller dramatiker, eller kompositör. Fake it til' you make it, antar jag. Men det hela landar nog i vart man lägger sitt fokus. Min kollektivkompis Bonnie tröstade mig en gång med de enkla orden "Men teater är ditt JOBB. Det andra är din inkomst. Något du gör på sidan om. Då kan du ju vara med i amatörteatergrupper eller skriva på egen hand eller vad som helst och det är där du lägger din energi. Det andra är bara något du gör ibland för att få mat på bordet."


Konceptet med brödjobb är ju knappast något nytt och något som de allra flesta i vår bransch ägnar sig åt. Men jag tror inte att det landade i mig förrän då att det inte är ett tecken på misslyckande eller att ge upp sin dröm. Det är ett sätt att kunna vara oberoende av vad som lönar sig eller inte för att släppa fram sin själv helt och fullt och ge den till konsten. Att kunna leva sin dröm utan rädsla.


Min vän Kim Bergkvist satte i höstas upp en otroligt häftig version av Jonathan Larsens "Tick tick boom". Spoiler alert: jag grät. Föreställningens teman kretsar kring just det här; är det värt att fortsätta med en livsstil som är så osäker när man kan välja den mer normativa vägen och få en stadig inkomst, veta vad man ska göra på dagarna, kunna ha en fast boplats och familj. Varför gör man det mot sig själv, väljer den andra vägen? Den handlar också om tid. Om rädslan för att inte lyckas, för att ha valt fel och kastat bort sin tid. Om vad som ger mening åt tiden, och i förlängning livet.


"Cages or wings, which do you prefer? Ask the birds.

Fear or love, baby don't say the answer. Actions speak louder than words"


- Jonathan Larsen, "Tick tick boom"

94 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla
Inlägg: Blog2_Post
bottom of page