Idag återvände jag till min gamla gymnasieskola, Katedralskolan Uppsala, för att hjälpa till under projektveckan för Kattemusikalen 2021. Har du hittat hit till min hemsida och bloggen, ja då lär du ju redan ha dina misstankar om vad det är för musikal de ska sätta upp... Jo det är Syster Suffragett såklart!
Det är något alldeles surrealistiskt med att, från att bara ha varit med på ett fåtal repetitioner under hösten, helt plötsligt få dyka in i en värld som jJAG skapat. Som att se och höra insidan av min egen hjärna projicerad omkring mig. Se eleverna gå runt och nynna på låtarna även på rasterna, hur produktionseleverna sitter och slipar på kugghjulsstolar till scenografin, någon diskuterar om karaktärerna Siv och Edit kanske egentligen bara är kära i varandra och att det är därför de bråkar så mycket... (headcanon accepted, förresten)
Men det vackraste är ju inte att det här från början kommer från mig. Det är just att någon annan har tagit vid, att det är ur mina händer nu. Det är det här gänget som blåser liv i något som bara var tomma ord på ett papper och små pluppar i ett notprogram och tar det till helt nya nivåer. Att dessa ungdomar och konstnärliga teamet bakom alla brinner på liknande sätt för att berätta den här viktiga historien.
Det är så otroligt stort att jag inte vet vad jag ska ta vägen. Det är fjärilar i magen, stolthet i bröstet, sång i hjärtat och kamp ända ut i själen. Ni kommer väl på den digitala premiären 5e mars?
